#StoppaVuxenmobbningen

Varje år begår minst 100 vuxna självmord som går att koppla till mobbning på arbetsplatsen. Orden här på bilden är de sista som några av dem skrev. Om du klickar på ett stycke kan du läsa varje brev i sin helhet. Det är fruktansvärd läsning, men frågan måste tas på allvar. Dagens lagstiftning leder inte till ordentliga konsekvenser och ger inte tillräckligt med skydd. Det vill vi och offrens anhöriga ändra på. Vi måste få fler arbetsplatser att ta ansvar och jobba förebyggande, vilket kräver ett bättre skydd i lagen. Låt det inte drabba fler.

Det sista jag vill är att göra er illa eller få er att må dåligt!
Jag orkar tyvärr inte mer.
Jag klarar inte av det här längre.
Jag ger upp.

Jag kommer alltid att älska er.
Vackra älskade X

Ta hand om varandra. Snälla lova mig det.

Vi ses snart igen

Kram, X

Att varje dag vakna upp med en klump magen är något jag inte längre orkar med.

Att inte kunna gå till sin egen arbetsplats som jag dessutom alltid älskat känns för jävligt rent ut sagt. De senaste åren har varit de värsta jag fått uppleva.

Att förlora sin integritet, att få sin kompetens ifrågasatt gång på gång, att få mörka blickar i korridoren varje morgon osv.

Ni vet att jag alltid har vägrat att ge upp och fortsatt hoppats på att en lösning skulle komma. Nu har den inte gjort det och jag har helt tappat fotfästet och gått in i väggen. För två dagar sedan förlorade jag mitt jobb och de fick som de ville – de asen. Har inte berättat för någon för jag skäms för mycket.

Jag känner mig som ett enda stort misslyckade.

Till mina vänner och min familj jag är ledsen, mina 23 år med att bygga upp ett företag från grunden som i stort sett känts som mitt eget är nu borta. Så är också all mening med livet. Förlåt!

Älskade X!

När du blir lite äldre hoppas jag att du kommer att förstå. Mamma får behålla brevet så länge, hon får bestämma när tiden är mogen för dig att läsa.

En sak måste du veta innan du fortsätter läsa: pappa och mamma älskade varandra mycket och vi var väldigt lyckliga tillsammans, speciellt när vi fick dig, vår underbara dotter. Det hoppas jag att du själv kände.

Men kärleken kan ta sig former som ingen riktigt kan förutse. Och den kan gör hemskt ont när omständigheterna inte är de rätta. Det kan låta konstigt, men så är det. Om någon kan intyga det så är det pappa.

När pappa mötte X (jag vet inte hur mycket du minns av honom, men mamma får berätta) väckte det känslor hos mig som jag inte alls var beredd på. Som du nog vet vid det här laget träffade jag många män i mitt yrke, de flesta som jobbar inom det militära är ju män. Men när jag såg X första gången pirrade det till i hela kroppen och jag kunde till en början inte förstå vad det var som hade hänt. Så småningom insåg jag att jag hade blivit kär. I en man! Det kom som en chock. Det tog ganska länge innan jag kunde berätta för mamma. Det var absolut det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Det tog ännu längre tid innan jag kunde säga något på mitt jobb. Inom det militära var det inte så vanligt med homosexualitet på den tiden, i varje fall var det inget man pratade öppet om, jag hoppas att det har ändrats nu när du får läsa dessa rader. Jag inser nu att jag var alldeles för naiv när jag beslöt mig för att berätta för mina arbetskamrater. Jag trodde de skulle förstå. Men det gick inte alls som jag hade hoppats.

Det började nästan direkt. Jag kände blickarna. Jag kände hur obekvämt mina kolleger tyckte det var att ha mig i sin närhet. Killar jag känt i flera år slutade plötsligt att hälsa. Sedan kom kommentarerna. Jag varken kan eller vill skriva allt hemskt jag fick höra. Men det värsta var nog att ingen visade någon förståelse. Ingen av mina chefer stötte mig. Min identitet som människa krasade sönder. Från att ha varit omtyckt och respekterad i min yrkesroll förvandlades jag på bara några månader till en värdelös sopa. X älskade mig fortfarande lika mycket, men det räckte inte. Din mamma märkte förstås hur dåligt jag mådde och hon gjorde så gott hon kunde för att trösta, men det hjälpte inte heller. Jag orkade inte. Jag kunde inte. Jag var övertygad om att alla mina närmaste, du, mamma och X, skulle få det mycket bättre utan att behöva dela min förtvivlan och smärta.

Kär X, nu har du fått reda på den verkliga orsaken till att pappa dog. Jag är ledsen över den smärta det kommer att förorsaka dig. Förlåt.

Jag är så trött, trött på att bli kallad nedvärderande saker på jobbet. Behöva lyssna till sexuella anspelningar. Trött på tafsande händer. Trött på snuskiga sms. Jag vill få vara ifred. Trött på att ingen lyssnar på mina ord eller mina anmälningar. Jag vill bara vara den jag är. Är det fel att vara ensamstående? Jag vill vara ifred. Inte behöva ha strategier på mitt jobb för att undvika trubbel. Dessutom på ett jobb som jag innerst inne älskar. Alltid behöva tänka mig för, inte vara vid fel plats vid fel tidpunkt. Ibland känns det som att jag måste ha en kille, tillhöra någon för att få vara ifred på jobbet. En singel tjej är lovlig alla dagar i veckan. Jag trodde att det skulle bli bättre. Julfesten var droppen. Mina chefer lyssnar inte och jag har inte haft råd att sluta jobba. Detta valet är bäst för mig, detta bestämmer jag helt själv över.

Ni låtsades som ni inte visste eller såg. Varje dag samma sak. Bara för att jag var annorlunda än alla ni andra. Jag vet att ni tyckte jag var konstig. Jag tänkte ändå att på ett sjukhus skulle jag bli accepterad för den jag var. För det är ett ställe där man är för att hjälpa andra människor och vara snäll. Man måste ha ett gjort hjärta för att vilja jobba på ett sjukhus. I varje fall trodde jag det. Men de enda som var snälla mot mig var patienterna. De sa tack när jag bytt deras lakan eller gett dem sin medicin. De blev glada när jag torkade dem på pannan och höll dem i handen när de var rädda.

Jag förstår inte vad jag gjorde för fel. Det var aldrig någon som ville sitta med mig när vi hade rast. När ni skulle hitta på något efter jobbet frågade ni inte om jag ville följa med. Under alla de sex åren vi arbetade tillsammans var det ingen som sa grattis på födelsedagen när jag fyllde år.

Om jag tänker efter tror jag att ni var avundsjuka för att doktor X var förtjust i mig och alltid ville pussas och kramas och ta på mig när han och jag var ensamma i rummet. Men det var fel. Han ville bara en sak och det ville inte jag. Han var äcklig, men jag vågade inte anmäla, för vem skulle de tro på? En överläkare eller en sådan som mig? Jag kunde inte säga något till min man eller mina barn heller för jag skämdes. Jag var så rädd och grät nästan varje dag. Det hjälpte inte att bli arg för ni bara skrattade åt mig. Ni kanske tyckte att jag fick skylla mig själv. Fast nu är jag arg och ledsen på samma gång. Jag är också trött och vill bara sova och aldrig komma tillbaka igen. Fattar ni äntligen hur dumma ni varit? Det spelar ingen roll, för det är ändå för sent. Jag önskar bara att ni tänker efter nästa gång.

Jag har bestämt mig för att göra detta eftersom jag inte kan hitta något annat sätt att bli lycklig på. Min självkänsla har förstörts under en lång tid, jag har snart varit utsatt på min arbetsplats i 4 år och inget gör något. Jag skriver inte detta brev för att få sympati, jag skriver det eftersom det finns så många fler som mig, som måste vakna upp till den grymma värld vi lever i. Därför vill jag med mina sista ord vädja jag till alla människor att ALLTID vara snälla, att aldrig stå och se på och att alltid slå larm om man upptäcker mobbning. Att vara en person som är beredd att stå upp mot orättvisor. För du kommer aldrig att ångra att du var en god vän. Flera i min omgivning har sagt till mig att ”alla inte menar vad de säger”. Mobbning och elaka kommentarer avfärdas ofta som ”skämt”, eftersom många inte kan se effekten av deras egna ord.

Jag säger bara en sak. Var alltid snäll, för man vet aldrig vad som finns i någons hjärta eller tankar. Mitt liv kommer aldrig bli detsamma igen. Snälla, låt det inte hända för någon annan familj. Det är för sent för mig nu, men förhoppningsvis kommer mina ord nå tillräckligt många människor i tid, för att göra skillnad för någon annan.

Change Language To: English Swedish

Contact / Location

Kontakt info

Ideella föreningen Make a Change
Odengatan 21
114 24 Stockholm, Sweden

010-175 76 76 (m-f 10-17)
kontakt@makeachange.se
Orgnr: 802497-2450
Bankgiro: 326-4512
Swish: 123 08 33 780

Kontakta oss

Events / Calendar

Events

Vi erbjuder workshops, föreläsningar och event. Håll utkik efter våra kommande event.